Olater II

Den på förhand upphaussade Superonsdagen (i alla fall av oss på hd.se) i friidrotts-VM blev till ett veritabelt magplask för Sveriges del. Undantaget helsingborgaren (tjoho) Johan Wissman förstås som utan problem tog sig vidare till VM-final på 400 m. Mer om det längre ner.
Linus Thörnblad rev ut sig redan på 2.21 och slutade sist i finalen och vi hann inte ens hem till våra kompisar (med den stora tv:n på 42 tum (vilket gör de extra populära vid stora idrottsevenemang)) innan han hade rivit ut sig. Stefan Holm såg fin ut ända upp till 2.35 där det tog tvärstopp och från ledning rasade han ner till en jobbig fjärdeplats, passerad av en cypriot med glädjefnatt, en ryss med världens fulaste frissa samt av en basketspelare som bara tränat höjdhopp seriöst i drygt ett halvår. Jobbigt...

Som om inte det var tillräckligt ramlade, boksatvligt talat, Susanna Kallur in på en dubbelt så jobbig fjärdeplats som Stefan Holms. Två hundradelar från silvret och en hundradel från brons. När vi sen fick se tv-bilderna på hur hon satt ner och försökte hålla tillbaka tårarna, det är då idrotten är som störst i alla sin orättvisa. Smärtsamt att se men samtidigt en så stor del av idrotten. Vinna eller förlora. Så många träningstimmar och så mycket engagemang ligger bakom och så slutar det med en snöplig fjärdeplats. Vem kommer inte ihåg Sven Nylanders alla fjärdeplatser? Nu led vi med Susanna Kallur och satt själva med gråten i halsen hemma vid tv-apparaterna och önskade verkligen att hon hade fått ta åtminstone en medalj.

Och det är det är i sådana stunder man förstår hur stor idrotten är i sina bästa och sämsta stunder. Den berör oss (många av oss i alla fall) ända in i själen och för att den verkligen ska lyckas med det behövs både stora segrar och avgrundsdjupa förluster (se Olaterna från vinter-OS 2002).

När Susanna Kallur sen med gråten i halsen försökte förklara för tv-sportens Marie Lehmann hur det kändes efter loppet, då ville jag inte vara med längre.
Och det blev bättre/sämre. Snart kom det fram att vinnaren, amerikanskan Perry, varit och trampat på linjen till Kallurs bana så att de slagit i varandra. Tyckte inte ni också att det var märkligt att just Kallur tappade så mycket efter sista häcken, hon var ju med i toppen. Och nu fick vi svaret - hon tappade rytmen när hon och kaxiga Perry slog ihop över sista häcken.
Fusk är väl att ta i eftersom det inte var avsiktligt från Perrys sida men ett tydligt regelbrott och alla kan se hur Kallur är den som förlorar på ihopslagningen. Ergo skulle Perry egentligen diskats och Kallur avancerat till en bronsplats.
Men den svenska protesten kom in en kvart försent och så var det kört.
Och det gör alltihop ännu mer frustrerande - och fascinerande. Om inte om hade varit...

Susanna Kallur är en av svensk idrotts stora föredömen och föredömen unnar man framgångar. Jag kan inte säga att jag lider med till exempel Zlatan Ibrahimovic, Magnus Wernblom, Per Fosshuag eller Robin Söderling när det går dem emot. Jag tycker helt enkelt inte att de är bra föredömen (av olika anledningar som jag inte tänker gå in på här) för unga människor i dag.
Lite gammaldags kanske men jag gillar idrottare som aldrig syns i tidningarna med extra svarta rubriker om negativa episoder på eller utanför idrotten. Inte konstigt att Stefan Edberg var/är en av mina stora idoler.

Det bästa med Kallurs fjärdeplats är att hon kommer tillbaka och att vi redan nästa år sitter vid tv:n och har gråten i halsen igen - nu efter revanschen i Peking-OS. Och då kommer den framgången att kännas extra tydligt, för henne själv och för oss vid tv-apparaterna, efter fjärdeplatsen och tårarna i går.

Johan Wissman. Vilken kille. Han slaktar det svenska rekordet med 38 hundradelar när det som bäst behövs och tar sig till VM-final på 400 m genom en andraplats i sitt semifinalheat. Det är stort. Bäst när det gäller som mest och jag förstår honom när han säger att han värdesätter en VM-finalplats mer än EM-silvret på 200 m i Göteborg förra året. Det är oändligt mycket större konkurrens i ett VM.
Synd bara att han inte har en chans i finalen på fredag eftermiddag. Han hade den näst "sämsta" (med stora fnuttar runt om) tiden av alla i semifinalerna och kniper han en sjätteplats är jag supernöjd.
Men.
Större under har hänt, och om undret är framme så sitter vi där med gråten i halsen och unnar Johan Wissman framgången, även är han ett föredöme i mina ögon.

Ändligen (till sist och slutligen var upptagna så vad gör man...),
Innan höjdfinalen sa jag: bara inte Thörnblad kommer före Holm. Jag kan inte alltid förklara varför men en del människor går inte in under huden på mig och berör mig inte som vissa andra.

Jag vet fortfarande inte vad Valthornet som ljuder inne på friidrottsstadium fyller för funktion, vet ni?

Vi har för övrigt fler friidrottsstunder att de fram emot innan VM är slut. Och kanske kan någon av svenskarna skrälla: Alhaji Jeng i stavhopp, Kajsa Bergqvist i höjd eller varför inte Magnus Arvidsson i spjut.