Göran Kropp och jag

Känner mig lite som den framlidne Göran Kropp just nu. Ni vet äventyraren som cyklade ner till Himalaya, besteg världens högsta berg utan syrgas, klättrade ner igen och cyklade hem till Sverige igen.
Vid ett tillfälle på vägen ner till Himalays hade han sällskap av ett tv-team som gjorde ett reportage om honom och en dag så tappade han något ur sin packning på cykeln. Tv-teamet som låg lite efter Kropp stannade, plockade upp föremålet och körde ikapp Kropp och gav tillbaka det tappade föremålet.
Dåcyklade Kropp tillbaka till platsen där han tappat föremålet, la ner det, cyklade tillbaka till tv-teamet, vände igen, cyklade tillbaka och hämtade upp förmålet och så var det bra med det. Han ville helt enkelt kunna säga att han genomförde resan på egen hand utan hjälp från utomstående. Det gick så långt att han till och med funderade på att paddla över de vatten som han var tvungen att passera på vägen ner till Mount Everest för att inte behöva åka färja. Men inte ens Göran Kropp gick så långt.
Jag åkte tåg hem till Påarp i går och tåg in till stan i dag och nu känner jag mig lite som Göran Kropp - jag har lite dåligt samvete för att jag inte cyklade de gångerna som jag borde göra...